Kan man recensera en polares platta? Blir det för mycket ryggdunk eller för mycket luktar skunk? Blir det ryggrads- och tandlöst dravel eller överdrivet och påklistrat fjäsk? Jag skriver inte för pengar, i alla fall inte än. Jag är inte i närheten av professionell musiker. Jag har bra tankar och åsikter om saker som vilken Svensson som helst.

Jag lyssnade på Emil Fitgers debutsingel Numb häromdagen. Jag vet inte riktigt vad jag hade förväntat mig, men det var inte vad jag fick höra. Det var en odyssé av elektroniskt, och faktum är att jag gillade det så till den milda grad att jag blev tvungen att plocka ner och installera Spotify på datorn och lyssna på resten av plattan, som för övrigt heter A long wait beneath the snow. För mig har alltid Emil, med påhäng av de andra gamla polarna i Melaina, stått för tyngre och rockigare alster. Även om synten och konstgjorda elektroniska instrument fått allt större utrymme. Så alltså även nu.

Första låten på plattan heter Forgotten streets – något som osökt får mig att tänka på ungdomstiden på orten där vi växte upp tillsammans. Låten i sig ligger visserligen närmre det jag förväntat mig än Numb, en inledning med tyngre, industriell, elektrorock och med den relativa dysterhet som alltid funnits i den musik Emil skapat. Någonstans förlorar sig dock sången i en gråskala som inte matchar med den virvlande färglada slinga som sedan lättar upp stämningen. Den här låten påminner lite om cirkusmusik i en skräckfilm och vid första lyssningen gillar jag den inte alls, dessbättre är den heller inte representativ för plattans kvalitet i ett helhetsperspektiv. Dessutom får jag erkänna att låten växer i takt med att man lyssnar igenom skivan och låtarna gång på gång. Som spår två på plattan – hur man nu kan kalla det så när man lyssnat på strömmande material? – så ligger Numb, som är en musikalisk virvelvind som tilltalar och förför även den svårflörtade med sin naivitet. Lite Kent-varning, med det vemodiga i texten kombinerat med en variation av gladpop och avklätt distat. Och jag inser att jag älskar det! Är man uppmärksam kan man också återfinna att Emil lagt sig till med att (liksom i Forgotten streets) blanda in ett välkänt band i texten. Jag söker med ljus och lykta efter inspirationen till låten, då jag vet att jag har det i bakhuvudet utan att träffa skallen på spiken.

Emil hinner också vissa sin musikaliska förmåga med ett par akustiska mästerverk; som tredje låt ligger Always. Denna inleds med en pianoslinga som sätter en lugn och vemodig stämning, bygger vidare med en akustisk gitarr och mörkmustig sång men lättar i tonfall och stämning under resans gång, och kulminerar till något helt underbart med den kvinnliga sången, kärleksförklaringen, mot slutet. Även fjärde spåret Levanah är en magisk ballad där den akustiska gitarr som alltid varit Emils främsta verktyg tillåts ta utrymme och visar att även ett sådant instrument kan stå för rymd och liv. Sången får sväva ut ordentligt och tillåts dominera ljudbilden på ett sätt som är riktigt grymt. Totalsäkert, lagom lidande och imponerande.

I femte låten, Behind the veil återkommer rytm och tempo, delvis uppbyggnad mot techno-beats i refrängen. Låten känns riktigt spännande, och förmedlar ett slags uppvaknande. Det känns riktigt bra när sången ligger så högt att den knappt hörs, och sedan går ner och blir dovare och dovare till normalläge. Det är något man bara måste älska. Sådant som är värt att älska.

Sjätte spåret; Fade away, beskriver sökandet efter ljuset som ska leda honom hem, bygger vidare på den dysterhet som på något sätt genomsyrar själva musiken samtidigt som text och sång genererar en positiv känsla om att allt kommer ordna sig och bli bra. Emil bygger vidare på elektronisk väg, med lite eurotechno-influenser och jag gillar den svävande känsla som den tvåstämmiga sången frambringar. Tillsammans med Behind the veil återfår skivan lite av det tempo som skivans första två låtar satt upp. Tyvärr utan att helt lyckas. I och med att vi i den sjunde låten, That shiny gold, åter går i balladens tecken där det akustiska tillåts ta överhanden. Det är en långsam men väldigt mysig mix av mullrande trummor, elektroniska ljudeffekter och finakustik. En bra bit ifrån den virvlande energin i Numb och långt ifrån de klassiska hårdrocksballader som spelats under vår uppväxt. Men den funkar väldigt bra och blir genast en favorit; jag gillar stämningen som denna låt och efterföljaren Levanah förmedlar. Avslappnande och sömnigt, något att sitta och filosofera till under en kall vinterdag.

Rays of light, som sista låten heter, börjar med kyrkklockor och fågelsång, tar steget in i munkklostret för att sedan gå raka vägen ner i graven. Titeln lovar gott, men innehåller något annat och bygger på orgel, akustisk gitarr och körsång. Känslan blir så att säga ett kyrkframträdande, jag tänker gregorianska munkar. Lite tråkigt att Emil inte lyfter låten ett snäpp till musikaliskt, ut från kyrkan och använder fler instrument, utan låter den lugnt och stilla dö ut. Men: sången, den kyrklika stämman, är helt otrolig! Så fantastiskt att jag får gåshud. Helt klart en värdig avslutning på ett fullt godkänt album. Jag gillar skivan, den är bra, men jag saknar lite, tycker det går ner i en alltför bekväm lunk efter de första två låtarna. Det blir lite lagom jämntjockt, tempomässigt, vilket gör att man liksom väntar på en upptempolåt a la Numb, tyvärr motsvarar inte Behind the veil den förväntningen, och att definitivt kväva den intentionen med en ny ballad efter Fade away gör att man känner sig lite lurad på konfekten, man vill ju att Emil ska släppa loss riktigt ordentligt! Musikaliskt råder det inga tvivel; Emil är absolut en musiker av god klass och smak, man märker av att han har tydliga intentioner i det han skriver. Känslan är också att Emil vill skapa med mycket akustiskt, att de elektroniska snarare ska fungera som komplement. Även om det musikaliska verkligen pendlar mellan ljus och mörker, finns en röd tråd i texterna, där saker och ting verkar bli ljusare ju längre in i skivan man kommer. För att verkligen lyfta plattan till något som kan liknas med partyplatta snarare än en lugn samling med mycket grått skulle 2-3 låtar av samma musikaliska kaliber som Numb behövas.

” ..and everyone says it’s only lack of control but this hart is growing way too old..”

Fritt fall. Nästan 100 meter upp i luften, med utsikt över hela Stockholm. När magnetlåsen släpper tänker jag att det kommer gå åt helvete. Hjärtat rusar. Några sekunder tidigare ungefär halvvägs upp har jag ångrat mig, undrat vad jag gett mig in på. Nästan uppe var den enda tanken ”kommer inte den där jävla kameran snart, så man får komma ner”. Jag kollade varken upp eller ner, för att slippa få bekräftat hur högt jag var. Blicken var istället fastnaglad på en osynlig punkt rakt fram. Jag såg antagligen livrädd ut – och det var jag också. Men ner kommer man alltid. Och när jag, på skakiga ben, stapplade ut kände jag bara att det här gör jag aldrig om.

Det är värst när sanningen kommer inifrån, insikten kommer smygande och känslan är att det är rätt men inte blir ett värdigt avslut. Om jag hade varit en bra målvakt hade jag inte suttit här. Då hade jag suttit i en stor villa i ett annat land, tjänat pengar som gräs och levt i överflödig lyx. Jag valde en väg, min väg, och den nådde inte fram dit jag hoppats. Istället sitter jag på en stol och knappar för att tjäna ihop till brödfödan. Visst är jag bitter; för att jag inte nådde mina drömmar, för att jag fick sluta som jag gjorde.

Jag har läst Patrik Sjöbergs bok. Den fick mig att haja till, att omvärdera mina tankar om den gamle höjdhopparen. Jag respekterar Patrik; som idrottare för de resultat han uppnådde, som människa och debattör för sitt raka sätt och tydliga ställningstagande. Han valde sin väg, den blev framgångsrik. Minst sagt. I ”Det du inte såg” berättar han om den vägen; vad som krävdes för att han skulle nå sina drömmar, vad han utsatte sig för, vad han utsattes för och allt annat innan, under och efter idrottskarriären. Jag rekommenderar alla att läsa boken, oavsett om man är idrottsintresserad eller inte.

Det var tio år sedan jag åkte fritt fall senast. Får jag bestämma helt själv, vilket jag får, så kommer jag aldrig att sätta mig i något sådant igen. Man är liksom inte 20 längre.

Jag brukade skämta om det där med fotbollen, för att få distans. Jag är inte bitter. Det var tråkigt att inte få avsluta med ett år på plan, men det är sådant som hör till.

När jag var riktigt liten, det var under Patriks storhetstid, fick jag ofta frågan om vi var släkt. Ibland så ljög jag, det vore ju så jäkla häftigt att vara släkting med en känd idrottsman.

Vad tänker man, egentligen? Vad försöker man bevisa? Jag är ju för fan höjdrädd och klarar knappt av att klättra upp för en stege!

Egentligen är största nöjet med fotbollen stämningen runt omkring – alltså samlingarna innan; samhörigheten, nervositeten, spänningen och matchpubliken – det kan rent av vara roligare att träna en regnig och kall tisdagskväll i april än att spela match.

Ett besök på Patrik Sjöbergs hemsida fick mig att inse att boken verkligen väcker starka reaktioner – åt alla håll. Men ett stort tack till Patrik som visar upp så många sidor av sig själv som inte tidigare fått utrymme i den enkelriktade mediakommunikationen och tack för att du vågar lyfta en så viktig fråga.

Men man måste göra så ibland, göra sånt som skrämmer. För att känna att man klarar det, spränga gränser och bygga sig själv. Men det där var en missräkning.

Visst, det är kul att träna men att lägga så ofantligt mycket tid och ändå inte få göra det man tränar för – spela matcher. Nä, man är verkligen inte 20 längre.

Varför inte döpa om vägen till Patrik Sjöbergs väg? Trots allt så är Patrik en av Sveriges genom tidernas största idrottare, med världsrekord och en mängd medaljer från olika mästerskap. Han har, sannerligen, verkligen alltid gått sina egna vägar och är tack vare det och trots (eller kanske också tack vare) alla skandaler och fadäser förblivit en stor profil. Det är Patriks väg till framgång som verkligen borde ha betydelse. Och finns det några betänkligheter angående att uppkalla vägar till ännu levande, kan man ta en titt på t.ex. Detroit, som nyligen uppkallat en väg efter Nicklas Lidström. Så döp om vägen till Patrik Sjöbergs väg – han är en legend som förtjänar det och all respekt för det han presterat och det arbete han står för i dag.

Till höger ett citatklipp ur Göteborgs Postens pappersupplaga (11-07-07). Kanske inte helt lyckat att lyfta det ur sitt sammanhang på det sättet. Får ju faktiskt helt motsatt betydelse så här, och det kanske inte är riktigt meningen och heller inte helt lämpligt. Artikeln, (i sin helhet här) ingår i ett reportage där GP granskar införseln av svartsprit och knark samt hur den langas vidare ut på stan, bl.a. till minderåriga, behandlar den kritik göteborgspolitiker riktar mot att polisen prioriterar knarkhandel på krogen och helt struntar i att försöka motverka införseln av alkohol med syfte att sälja vidare.

Självklart borde strävan vara att ta hand om alla typer av brott. Det går inte att säga att en viss typ av brottslighet är värre eller grövre än någon annan. Samtidigt vilar det ett tungt ansvar på samhället och den individuella personen att motverka all typ av kriminalitet. När polisen, p.g.a. minskade ekonomiska resurser, tvingas dra ner på personal samtidigt som ”småbrotten” eller vardagsbrotten (lågprioriterade brott som begås av icke yrkeskriminella) ökar samtidigt som de yrkeskriminella också tar mer plats är det en naturlig följd att polisen tvingas prioritera. Vore det då inte rimligt att varje samhällsmedborgare gör vad man kan för att motverka smuggling och langning av sprit?

Det tog ett tag att komma över det. Inte så här lång tid, jag har hunnit fundera ett tag på hur man skulle kunna säga något om det utan att verka bitter eller förbannad. Jag kom fram till att Daniel Adams-Ray säger det rätt bra i ”Gubben i lådan”. Låt vara att det i hans fall handlar om ett felbalanserat kärleksförhållande.

Jag kan inte minnas att jag varit i någon idrottsförening där man inte haft ”vinna till varje pris” som ledstjärna. Även om man många gånger låtit ”alla ska få vara med”, ”det viktigaste är att delta” eller något liknande som ledord utåt.

Idrottsmän är på sätt och vis soldater, som i de flesta fall (förhoppningsvis) utkämpar oblodiga strider. Där den som gjort bäst resultat, gjort flest mål eller tagit flest poäng, tagit sig från punkt a till punkt b på kortast tid, etc vinner kriget. Att elitföreningar behandlar sina idrottare som legosoldater är i sig inte något märkvärdigt. Idrottsmännen är anställda som får betalt för att prestera goda resultat, levererar man inte det som förväntas får man se sig om efter en annan arbetsgivare. Problemet är att vill man hålla på med en idrott på hyfsat seriös nivå men ändå lagom för att inte behöva känna att det är det viktigaste i livet utan mest för att det är en hobby, så finns det få alternativ. Eftersom att alla föreningar vill så högt upp som möjligt, vinna och vara så framgångsrika det bara går. Det vill idrottarna också, men kanske inte till vilket pris som helst.

Det tog ett tag för mig att inse att det inte var värt att vinna till varje pris. Jag var där. Det kostade mycket, i ärlighetens namn för mycket. Jag hade nog kunnat ta en kula då, när jag var mitt uppe i det. Jag vet vad jag offrade, vad jag betalade för att få smulor.

Det måste få finnas plats för elitsatsningar och för föreningar att sträva uppåt. Men det måste också finnas plats för dem som vill vara med för att det är kul, även om man inte vinner jämt. Det finns mängder av människor, både ungdomar och vuxna, som slutar idrotta för att de inte får plats, inte är bra nog eller inte passar in. Vi kan inte stirra oss blinda på att bli så framgångsrika som möjligt. Vi måste ge glädjen över att få delta dela utrymmet i föreningslivet. Det finns inga andra recept på framgång än att träna hårt, men att träna utan glädje är svårt. Därför måste idrottsföreningar bli bättre på att blanda ”vinna till varje pris” med ”det viktigaste är att delta” på ett mer balanserat sätt.

Jag kommer förmodligen presentera massa uppgifter som varken är från säkra källor eller helt hundra procent säkert korrekta. Det handlar inte om slarv, bara ett infall av att säga något om en märklig situation i dagens samhälle.

Samtidigt som företagen i Sverige har extrem personalbrist, ligger ungdomsarbetslösheten (under 25 år) på ca 29% (SvD). Med andra ord; företagen söker ung arbetskraft vilket borde vara en guldgruva för de unga som vill ha, eller behöver ha, jobb. Men det är svårt att få jobb idag. De flesta arbetsgivare kräver utbildning och/eller stor erfarenhet inom yrket. Något som är svårt för unga människor att uppfylla. Det är inte bara att gå in på ett företag och säga ge mig ett jobb. Man kan tycka att det är förjävligt men egentligen kan man lika gärna tycka att det är naturligt. Företagen behöver arbetskraft men är inte villiga att betala mer än nödvändigt för kompetens. Att bekosta personalens utbildning är därför något företagen helst vill undvika. Speciellt i efterdyningarna av den ekonomiska kris som svept över världen nyligen. Att inte anställa (unga) människor p.g.a. de saknar rätt utbildning är därför ett verktyg att för att skjuta ifrån sig problemet med ökad arbetslöshet, samtidigt som man slipper ta extra kostnader för att – många gånger internt och arbetsspecifikt – utbilda nyanställda. Utbildningskostnaden läggs därmed på staten, d.v.s. samhället, genom utbildningsbidrag som finansieras via skatter och den enskilde individen genom antingen lån eller besparingar.

I Tv4’s nyhetsmorgon här om dagen sas det att nytt rekord satts i antalet ansökningar till högskola och universitet, närmre 350.000 ansökningar (346.239 för att vara exakt, Tv4). Jag är en av de som sökt kurser inför hösten, jag är 30 och har läst i 4 år. Många av de jag läst och läser tillsammans med är i ungefär samma ålder (plus/minus kanske 5 år) och jag vet att det finns både yngre och äldre människor som läser och ska börja läsa till hösten. Man kan undra hur många av dessa 29% ungdomsarbetslösa som söker sig till högskole-/universitetsstudier.

Jag tror inte att – utan att för den saken dra alla över en kam – 29% av den svenska befolkningen mellan 18 och 25 år kan tänka sig att ta vilket jobb som helst bara för att ha något att göra på dagarna och bara för att få tjäna sitt eget levebröd. Jag vet att jag inte skulle göra det. Fast jag är å andra sidan lite äldre, har lån och räkningar som ska betalas och en familj som jag vill ska ha det bra. Men trots det finns fortfarande saker jag inte skulle göra för att få det att gå runt.

Kompetens är dock inte enbart utbildning utan också erfarenhet. Att inte anställa unga människor med förevändningen att de saknar rätt utbildning är en sak, det finns ju jobb inom t.ex. vård och juridik som faktiskt kräver stor kunskap som inte är lämplig att lära genom att bara göra. Men att hänvisa till saknad erfarenhet är fel och egentligen bara löjligt. Naturligtvis kräver många yrken erfarenhet men hur ska en person som precis blivit tillgänglig för arbetsmarknaden kunna få erfarenhet av ett yrke utan att jobba med det?

Jag tog tidigare – i en bisats – upp intern och arbetsrelaterad utbildning. Att ha en utbildning för ett visst yrke kommer självklart göra det enklare att komma in i jobbet på en arbetsplats, men faktum är – baserat på mina egna erfarenheter – att en viss arbetsplatsutbildning alltid krävs. Det krävs interna och arbetsspecifika utbildningar oavsett vilken utbildningsbakgrund och vilka erfarenheter man har, och dessa utbildningar kostar lika mycket tid och pengar oavsett bakgrund. Dessutom är dessa interna utbildningar ofta en utmärkt plattform och utgångspunkt för att utvecklas, lära och växa utifrån kombinerat med egna, kommande erfarenheter.

Hur man än vrider och vänder på det så finns det för- och nackdelar med bägge vägarna till att uppnå krävd kompetens. Både för företaget och individen. Om den interna utbildningen är billigare, enklare och mer inriktad mot framtida arbete för individen så kommer denna vara riktigt vass på just det arbete som den ska göra men det innebär också att personen egentligen blir mer låst till företaget, då det är företagets ”värld” som personen lärt sig. Vilket i sin tur innebär att det kan vara svårt för personen att få jobb hos andra företag, även om det rör sig om likvärdiga arbetsuppgifter. Något som gör att värdet – alltså löneutveckligen – kan bli lägre, samtidigt som möjligheten att ”gå vidare” till – alltså vidareutvecklas med – nya arbetsuppgifter kan öka. En färdigutbildad person kan å andra sidan få en högre ingångslön, högre kompetens innebär mer attraktiv på arbetsmarknaden. Personen blir förmodligen friare i sitt engagemang till arbetsgivare men riskerar att bli låst till en smalare, troligtvis mer expertfördjupad, arbetsroll. Man skulle kunna säga att det på det här sättet att se på saken så ligger ”ägarskapet av arbetsmarknaden” på olika aktörer. När kompetensen kommer utifrån – via högskole-/universitetsstudier – är det arbetstagarna som styr arbetsmarknaden, rörlighet och möjlighet att välja arbete och arbetsgivare är större för arbetstagaren. Medan arbetsgivarna blir styrande när kompetensen kommer inifrån, mycket på grund av att utbildningen då anpassats efter företagets behov. Det finns naturligtvis massor av aspekter att ta hänsyn till inom en så komplex fråga som dagens arbetsmarknadssituation. Jag har säkert missat massor och inte greppat mer än ett halmstrå. Men jag tycker att det är väldigt intressant. Då det alltid är aktuellt!

Hur som helst tror jag att närmre 350.000 ansökningar till högskoleverket är närmre 350.000 drömmar om en framtid i ett yrke man vill leva med och tjäna stora pengar på.

Vissa saker kan man bara inte spara inom sig. Jag jobbar nu, mycket och kanske inte med det jag borde. Samtidigt försöker jag hålla igång så mycket som bara möjligt. Skulle vara kul att komma vidare, djupare och längre inom alla ämnen. Tiden, som inte finns, räcker dock inte till för att göra allt som borde göras. Så jag håller det på en lättare hobbynivå och slänger ur mig sånt jag pysslar med lite då och då. Jag gör det för att det är kul – att göra det för pengar kan nån annan ägna sig åt.

Varsågoda – två fantastiska bilder, tagna med mobilen.

Att jag inte skriver så mycket, beror inte på att jag inte har nåt att säga. Det finns andra sätt att säga saker. Egentligen har det bara inte hänt så mycket. Några seminarier och sånt har jag ju haft, men annars har det varit ganska lugnt. Under en läsperiod som denna, med rent teoretiska kurser, så ligger kreativitetsnivån farligt nära noll. Några bilder har det ju blivit, men annars saltar jag på den fronten också. Det lär bli mer fräs framåt sommarn!

Tjena!

Martin här. Jag ville bara länka till den här pdf’en om street art i Stockholm, skriven av Benke Carlsson, innan jag tappar bort den.

JPernilla tipsade om banksy, så jag slänger in den länken här också innan den försvinner!

Vi hörs.

Spelade rätt mycket EA-spel när jag var yngre. Det här är ett riktigt bra intro. Får nostalgirysningar när jag ser det. Det var på den tiden när alla bra spelare fortfarande spelade.